Jag lastar vattendunken i bilen tillsammans med förbandslådan, varmkorven och godispåsarna. Kommer på mig själv med att känna det som om jag förbereder för strid. Checklistan ligger i köket och jag går tillbaka för att överblicka läget. Bockar av ett par saker och lägger till ett par nya. Diskar grytor, packar, tänker – Vad kan komma att behövas? Hur ser tidsschemat ut? Start klockan 13:00 med välkomstsockervadd och presentöppning. Parallellt med detta ska den ena föräldern värma vatten till varmkorven och transportera detta till biolokalen. När presenterna är öppnade och sockervadden (serietillverkad kvällen innan och av transporttekniska skäl packad i burkar) uppäten ska korv, bröd, senap, ketchup, dricka och servetter vara på plats och serveras. Efter korven är det fika och danslek (hela ballonghavet stormar). Ordningsföljden på dessa två är osäker. Klockan 14:00 startar filmen (som föräldrarna provtittat kvällen innan så den inte är trasig eller olämplig). Klockan 15:30 är det tack och hej och påsutdelning, följt av städning.
Som person är jag extremt stresstålig. Jag kan ha hur mycket som helst att göra på jobbet men ändå fungera utmärkt och sova som en sten i 7 till 8 timmar varje natt. Jag trivs med att hålla ett högt tempo och ha en ganska fulltecknad agenda. Därför förvånar det mig när ett barnkalas ger mig mardrömmar – i flera nätter. Jag vaknar och minns att jag i drömmen haft panik för att vi glömt ta med varmkorven. Natten innan drömde jag att vi kom till biosalongen och att personalen glömt bort bokningen så att ingen var där. I verkligheten gjorde jag då ett litet extrabesök för att checka av att de inte glömt och att allt var under kontroll…
Den här oron är inte ens befogad. Det är inte första gången vi har kalas och det har aldrig blivit katastrof. Klasskompisarna har kommit, vilket är huvudsaken och de har varit skapligt snälla mot varandra. Födelsedagsbarnet har varit nöjt. Orsaken är förstås att barnen är vår ömmaste punkt och det som vi bryr oss allra mest om. Men ändå. Man får ju lugna ner sig någon gång.
Som person är jag extremt stresstålig. Jag kan ha hur mycket som helst att göra på jobbet men ändå fungera utmärkt och sova som en sten i 7 till 8 timmar varje natt. Jag trivs med att hålla ett högt tempo och ha en ganska fulltecknad agenda. Därför förvånar det mig när ett barnkalas ger mig mardrömmar – i flera nätter. Jag vaknar och minns att jag i drömmen haft panik för att vi glömt ta med varmkorven. Natten innan drömde jag att vi kom till biosalongen och att personalen glömt bort bokningen så att ingen var där. I verkligheten gjorde jag då ett litet extrabesök för att checka av att de inte glömt och att allt var under kontroll…
Den här oron är inte ens befogad. Det är inte första gången vi har kalas och det har aldrig blivit katastrof. Klasskompisarna har kommit, vilket är huvudsaken och de har varit skapligt snälla mot varandra. Födelsedagsbarnet har varit nöjt. Orsaken är förstås att barnen är vår ömmaste punkt och det som vi bryr oss allra mest om. Men ändå. Man får ju lugna ner sig någon gång.
