Gissa vart jag har hamnat? Frankfurt a Main eller vad det heter.
I ett koncentrationsläger. Nejdå, i en fuktig källare i en mindre säker
stadsdel som heter Goldstein.
Min käre make har fått jobb här så jag och avkomman följde med.
Vi bor tillfälligt i en källarvåning tills vi hittar ett hus.
Än känns det i princip som en semester. Vi är lika lata här som hemma.
Nästan. När jag tänker efter går jag mycket mer och längre än hemma.
Jag har ingen bil - än. Och jag dammsuger varje dag. Av den enkla anledningen
att golvet är vitt (!), höjden av idioti, och att det yr in löv så fort vi öppnar
dörren. Dessutom finns det ingen hall, man kommer direkt in i köket, så det
blir väldigt skräpigt väldigt snabbt. Men det gör inget. Dottern börjar nämligen
gnälla så fort jag sitter stilla. Hon tycker däremot det är jättekul när jag går
omkring och drar dammsugaren efter mig och när jag försöker göra armhävningar.
Då kommer hon som ett skott och försöker dra mig i håret eller klättra antingen
under eller över mig.
Hur kom vi hit då? Efter moget övervägande kom jag trots att jag inte gillar det
fram till att det humanaste för 11-månaders bäbis var att ta tåg till Stockholm
(hon hatar att sitta fastspänd i bilen, och vem skulle inte hata att sitta som i
ett skruvstäd i barnstolen som har bälten som inte flexar en milimeter) och
sedan flyg hit. Tågresan gick utmärkt. Gissa vad en tågbiljett till Stockholm från
Karlstad kostar för en bäbis? Med egen sittplats 5kr. På tågstationen i Stockholm
letade vi reda på Arlandaexpressen och tog oss till flygplatsen. Där drällde vi omkring
en stund, checkade in bagage och oss och tog en tupplur. Den yngre av oss alltså.
Så var det dags att kliva ombord. Jag var livrädd att hon skulle få ont i huvudet och
blir hysterisk men det blev hon inte. Dock fanns det ingen plats alls hon kunde
röra sig på så det krävdes en hel del ansträngning och fantasi för att lyckas hålla kvar
henne i knät utan illvrål. Mot slutet fick hon klättra över till en tysk snäll dam för
att få lite omväxling. Vi landade, jag hängde upp henne i ergo-bärselen på magen
(SÅ bra grej att ha när man reser) och satte ryggsäcken på ryggen. Med hjälp
av medpassageraren Ricardo (nej han försökte inte smuggla in knark, fördomsfulla
människor:)) hittade vi bagaget och sedan fick vi komma ut dit maken stod och trampade.
Nu var dottern trött och ville inte vara med om fler färdmedel. De 10-15 minutrarna i bilen
på väg till källarbunkern var därför inte särskilt roliga. Så gick det till när vi emigrerade.
Första veckan ägnade jag åt att gå vilse i regn med barnvagn. VARFÖR har inte jag något
lokalsinne? Likabra att päronen säger som det är, jag måste blivit tappad stenhårt i golvet
när jag var liten. Inte kan jag räkna heller. Har ett helvete med alla små olika mynt
här när jag ska betala. Maken har dessutom för vana att samla på sig ett kilo eller så
och sedan dumpa av det hemma eftersom han bara orkar betala med sedlar.
Nu har jag varit här i snart 3 veckor och börjar hitta häromkring. Jag hittar tillräckligt
bra för att inse att man verkligen inte ska bo här. Trots att detta är en av de bra gatorna
i det mindre bra området... En kväll innan vi fått eget internet gick jag rastlöst iväg
till närmaste internetcafé. På hemvägen irrade det runt en trebening som när han fick
se att jag kom gående plötsligt vände och gick tillbaka samma väg han kommit.
Jag kände inte för att möta honom på en mörk cykelväg så jag bestämde mig för att
gå sista biten på trottoaren istället, där det fanns gatlyktor. Dessvärre är ett tyskt dike
inte riktigt vad vi svenskar brukar mena när vi tänker på diken. I alla fall inte på den
här gatan. Det var mer eller mindre ett stup. Ett stup ner på 1,5 meter och en gräsvägg
upp 1,5 meter. Det regnade, jag blev lerig men inte förföljd.
När vi inte dammsuger brukar jag och dottern gå och handla. Som tur är har vi en så
sportig barnvagn att det nästan inte får plats något alls i den. Därför måste vi handla
varje dag :) Häromdagen när vi var ute och åkte frågade maken om vi skulle stanna
och handla. Är du inte klok? frågade jag. Ska du ta ifrån mig det enda jag har att göra
när du är på jobbet?
Det är kul att handla mat, mycket roligare än hemma. Jag får nämligen prischock varje
gång. Kostade det inte mer? Mycket kostar ungefär hälften jämfört med hemma.
Det finns förstås baksidor också. Kranvattnet smakar peck. Det är definitivt inte farligt
att dricka men det är allt annat än gott. Kan det bero på att 10 gånger fler människor har
duschat i det än i det svenska vattnet? Eller finns det inga stora bra sjöar här? Antagligen
inte för jag ser sällan färsk fisk. Nu kanske ni tänker att jag säkert inte uppskattade kranvattnet
hemma, men se det gjorde jag. Jag har alltid förespråkat kranvattnet och fnyst åt det idiotiska
påfundet vatten på flaska. Sådan kommersiell idioti!
Nu köper jag dock flaskvatten. Men det är inte heller gott jämfört med svenskt kranvatten.
Jag tröstar mig med att alla alkhoholhaltiga drycker är så billiga att man faktiskt inte
behöver dricka vattnet...
I ett koncentrationsläger. Nejdå, i en fuktig källare i en mindre säker
stadsdel som heter Goldstein.
Min käre make har fått jobb här så jag och avkomman följde med.
Vi bor tillfälligt i en källarvåning tills vi hittar ett hus.
Än känns det i princip som en semester. Vi är lika lata här som hemma.
Nästan. När jag tänker efter går jag mycket mer och längre än hemma.
Jag har ingen bil - än. Och jag dammsuger varje dag. Av den enkla anledningen
att golvet är vitt (!), höjden av idioti, och att det yr in löv så fort vi öppnar
dörren. Dessutom finns det ingen hall, man kommer direkt in i köket, så det
blir väldigt skräpigt väldigt snabbt. Men det gör inget. Dottern börjar nämligen
gnälla så fort jag sitter stilla. Hon tycker däremot det är jättekul när jag går
omkring och drar dammsugaren efter mig och när jag försöker göra armhävningar.
Då kommer hon som ett skott och försöker dra mig i håret eller klättra antingen
under eller över mig.
Hur kom vi hit då? Efter moget övervägande kom jag trots att jag inte gillar det
fram till att det humanaste för 11-månaders bäbis var att ta tåg till Stockholm
(hon hatar att sitta fastspänd i bilen, och vem skulle inte hata att sitta som i
ett skruvstäd i barnstolen som har bälten som inte flexar en milimeter) och
sedan flyg hit. Tågresan gick utmärkt. Gissa vad en tågbiljett till Stockholm från
Karlstad kostar för en bäbis? Med egen sittplats 5kr. På tågstationen i Stockholm
letade vi reda på Arlandaexpressen och tog oss till flygplatsen. Där drällde vi omkring
en stund, checkade in bagage och oss och tog en tupplur. Den yngre av oss alltså.
Så var det dags att kliva ombord. Jag var livrädd att hon skulle få ont i huvudet och
blir hysterisk men det blev hon inte. Dock fanns det ingen plats alls hon kunde
röra sig på så det krävdes en hel del ansträngning och fantasi för att lyckas hålla kvar
henne i knät utan illvrål. Mot slutet fick hon klättra över till en tysk snäll dam för
att få lite omväxling. Vi landade, jag hängde upp henne i ergo-bärselen på magen
(SÅ bra grej att ha när man reser) och satte ryggsäcken på ryggen. Med hjälp
av medpassageraren Ricardo (nej han försökte inte smuggla in knark, fördomsfulla
människor:)) hittade vi bagaget och sedan fick vi komma ut dit maken stod och trampade.
Nu var dottern trött och ville inte vara med om fler färdmedel. De 10-15 minutrarna i bilen
på väg till källarbunkern var därför inte särskilt roliga. Så gick det till när vi emigrerade.
Första veckan ägnade jag åt att gå vilse i regn med barnvagn. VARFÖR har inte jag något
lokalsinne? Likabra att päronen säger som det är, jag måste blivit tappad stenhårt i golvet
när jag var liten. Inte kan jag räkna heller. Har ett helvete med alla små olika mynt
här när jag ska betala. Maken har dessutom för vana att samla på sig ett kilo eller så
och sedan dumpa av det hemma eftersom han bara orkar betala med sedlar.
Nu har jag varit här i snart 3 veckor och börjar hitta häromkring. Jag hittar tillräckligt
bra för att inse att man verkligen inte ska bo här. Trots att detta är en av de bra gatorna
i det mindre bra området... En kväll innan vi fått eget internet gick jag rastlöst iväg
till närmaste internetcafé. På hemvägen irrade det runt en trebening som när han fick
se att jag kom gående plötsligt vände och gick tillbaka samma väg han kommit.
Jag kände inte för att möta honom på en mörk cykelväg så jag bestämde mig för att
gå sista biten på trottoaren istället, där det fanns gatlyktor. Dessvärre är ett tyskt dike
inte riktigt vad vi svenskar brukar mena när vi tänker på diken. I alla fall inte på den
här gatan. Det var mer eller mindre ett stup. Ett stup ner på 1,5 meter och en gräsvägg
upp 1,5 meter. Det regnade, jag blev lerig men inte förföljd.
När vi inte dammsuger brukar jag och dottern gå och handla. Som tur är har vi en så
sportig barnvagn att det nästan inte får plats något alls i den. Därför måste vi handla
varje dag :) Häromdagen när vi var ute och åkte frågade maken om vi skulle stanna
och handla. Är du inte klok? frågade jag. Ska du ta ifrån mig det enda jag har att göra
när du är på jobbet?
Det är kul att handla mat, mycket roligare än hemma. Jag får nämligen prischock varje
gång. Kostade det inte mer? Mycket kostar ungefär hälften jämfört med hemma.
Det finns förstås baksidor också. Kranvattnet smakar peck. Det är definitivt inte farligt
att dricka men det är allt annat än gott. Kan det bero på att 10 gånger fler människor har
duschat i det än i det svenska vattnet? Eller finns det inga stora bra sjöar här? Antagligen
inte för jag ser sällan färsk fisk. Nu kanske ni tänker att jag säkert inte uppskattade kranvattnet
hemma, men se det gjorde jag. Jag har alltid förespråkat kranvattnet och fnyst åt det idiotiska
påfundet vatten på flaska. Sådan kommersiell idioti!
Nu köper jag dock flaskvatten. Men det är inte heller gott jämfört med svenskt kranvatten.
Jag tröstar mig med att alla alkhoholhaltiga drycker är så billiga att man faktiskt inte
behöver dricka vattnet...
