Igår var jag på köpcentret för att handla lite mat och eventuellt leta efter dom sista julklapparna. Tänkte att det inte borde vara speciellt mycket folk såhär sista helgen på lönen. För att undvika sådana här missuppfattningar i framtiden vill jag härmed skriva en påminnelse till mig själv: Det är ALLTID kaos i affärerna på lördagar i november.
Irritationsmomenten började staplas ovanpå varandra direkt innanför den tidsslukande snurrdörren som utgjorde entré. En massa folk hade stannat precis innanför dörren så att det knappt gick att ta sig fram. Höjden av idioti och avsaknad av tankeverksamhet. Dom kan knappast ha hjärnan påslagen alls, för jag menar hur skulle en sådan tanke se ut? ”Hm, det är fullt med folk som går in och ut här, vad ska jag göra när jag kommit in? Jag vet, jag stannar mitt framför dörren”. Knappast logiskt. Om jag av någon otrolig anledning (ex. en hjärtinfarkt) skulle bli tvungen att stanna rakt framför en hårt trafikerad entré skulle jag skämmas. Det skulle vara lite som att få soppatorsk på Öresundsbron eller mitt i en korsning. Man skulle rusa ur bilen och sätta ut varningstriangel samtidigt som man antingen försökte stoppa någon som kunde bogsera en ur vägen eller ringde efter bärgning.
Efter denna traumatiska entré följde toalettkön som vanligen är obefintlig. Sedan var det dags för vidare färd in i mataffären. Det var demonstration av det nya shop-express-systemet som innebär att man själv scannar sina varor medan man lägger dom i vagnen. Detta för att minimera tiden i kassan. Några få hade vågat sig ända fram till informationspersonalen som ivrigt och glatt visade hur dom skulle gå till väga. Men den största skocken stod på behörigt avstånd, närmare bestämt mitt i vägen, för att lite på håll spana in vad detta var för något. Mesar! Gå dit och titta ordentligt eller flytta på er!
Till slut tog jag mig in i affären och samlade ihop det jag skulle ha. Stämningen i affären var över lag dålig. Barn skrek, och vuxna också för den delen. De par som gått dit tillsammans var osams och fräste åt varann. Till slut ställde jag mig i en kö, som inte var särskilt lång. Det visade sig senare (som vanligt) vara totalt fel kassa. Dom andra köerna rörde sig minsann framåt, till skillnad mot min. Efter en stund kom en rejält berusad kille med två leksaker i händerna och frågade om han fick gå före. Jag var så trött på allt att jag inte ens bevärdigade honom med ett svar, bara nickade lite slött. Han ställde sig framför mig och frågade sedan paret framför om han fick gå före dom. De hade väntat ännu längre än jag i den stillastående kön och sa nej. Han tog inte illa vid sig av det men tröttnade snart på kassan från helvetet och bytte. Han frågade ett antal personer om han fick gå före och fick nej. Han kom ändå ut före mig…
Först störde jag mig och tänkte ”ska jag behöva stå här med ett fyllo också?”, sedan upptäckte jag att jag bara var avundsjuk. Jag ville också vara, om inte full så i alla fall berusad. Fyllots humör var nämligen väsentligt bättre än mitt. Tänk så mycket mer positiv jag varit om jag förberett för shoppingen genom att dricka ett par glas vin. Då skulle jag förstås inte kunnat ta bilen, men sambon hade kunnat köra mig. Jag hade inte stört mig på fårskocken framför entrén, vindarna hade inte känts iskalla och tiden i kön hade känts kortare. Vem vet, jag hade kanske till och med växlat några ord med mina med-köare. Man skulle kunna ha "förshopping" hemma med en låda vin för att komma i rätt stämning. "Ska vi åka och handla då?" "Nej inte än! Det är typ ingen där så här tidigt!" "Nej, och jag behöver ett glas till"
Den ekonomiska aspekten hade förstås inte varit lika positiv ty det sista man bryr sig om efter några glas är väl vad saker och ting kostar…
